Två veckor in på nya tjänsten som produktägare för barnwebben på SVT har jag just haft en heldags utbudskonferens och jag fick äntligen se ansiktet på flera högre chefer som jag har saknat under mitt år som konceptutveckl
are. Ungefär hundra projektledare och programutvecklare från samtliga orter deltog.
Dagen inleddes med Annie Wegelius som pratade om vårt självförtroende som ligger på topp när public service utnämns som förra årets vinnare på flera håll.
Enhetscheferna pratade bland mycket annat om webb och nyheter medan programbeställarna mer har fokus på slottar i broadcast och profilering av olika genrer. Det är inte alltid lätt att se mötespunkten för tv-tänk och webb-tänk som på många sätt är mycket olika varandra. Tittare vs. Användare.
Efter lunch presenterade orterna de sätt de jobbar med programutveckling på och till slut fick vi ta del av hur processerna har sett ut i några specifika fall. Någonstans i mitten av dagen kände jag mig lite orolig för att tittarna – målgruppen – inte alltid står främst i fokus, utan att idéerna ibland verkar komma från annat håll. Som svar på detta avslutades dagen med att just det barnkoncept som till fullo har utgått från intervjuer med mängder med barn väckte mest intresse och inspirerade vid en gemensam omröstning så jag känner mig trygg med att det ändå finns en allmän önskan om att ställa tittaren i centrum.
Men just i den omröstningen var det ett annat projekt som träffade mig i hjärtat. En kille, lite så vem som helst, som själv ringde upp redaktionen och anmälde sitt intresse för att filma något som ingen annan vågade eller ville. En orädd medborgare som ville få fram en annan sida av en konflikt som utifrån rädslor och publikfrierier alltid vinklas på ett och samma sätt. Någon som i sin litenhet fick chansen att berätta det han visste bara för att den han ringde bedömde att det är public service uppdrag att skildra den andra vinkeln, såg chansen, tog den och kämpade för den. En programutvecklingsmetod som är avhängigt att de som jobbar finner självsäkerhet och mod i att vara en del av uppdraget och kulturen mer än av själva processen.
